Det här inlägget har jag velat skriva på länge. Nu är det dags. Jag fattar inte att så många bolag satsar sina surt förvärvade marknadsresurser på att producera kundtidningar – på papper.
Jag har träffat så många marknads- och kommunikationschefer under de senaste åren, som fortfarande gör papperskundtidningar, trots att de kostar multum att distribuera och att trycka. Dessutom går de inte att mäta effekten av dessa. Jo kanske, någon gång var och var annat år, då företaget kostar på någon läsarundersökning för att på något sätt kunna rättfärdiga sin investering i form av läsnöjdhet eller dylikt. Och det för mig kanske mest underliga är att dessa i många fall stora budgetar som satsas är långt ifrån miljösmarta med tanke på pappersåtgång och inte minst distributionen till alla landets brevlådor.
Argumenten som fortfarande råder är att kunderna gärna vill ha något att hålla i och bläddra i (och ett annat argument är att styrelse och övrig ledning gärna också vill ha något att hålla i och bläddra i. Fast det argumentet är man gärna tyst om).
De flesta bolag har dock inte de marknadsföringsresurserna som ICA eller Ellos som kan göra både och, d v s både sprida sitt innehåll digitalt och sprida trycksaker över hela landet. De flesta bolag behöver välja att antingen leva kvar i den gamla analoga världen, eller göra kundtidning digitalt och anpassa sig till den verkligheten som bygger på ”att det som inte kan googlas finns inte”. Gudskelov för det. För i den digitala verkligheten kommer vi att kunna produktutveckla den gamla kundtidningsidén till något som verkligen kan bygga varumärket och samtidigt driva försäljning. På köpet kommer vi också att kunna mäta effekterna – i realtid om så behövs. Länge leva kundtidningen 2.0!